På helgerna under vintern samlades alla byns ungar och vuxna för att plogade plan, sedan tog man fram vattenslangen och spolade isen. Tiden bestämde man under veckan i skolan, lördag kl 1000. Ta med plog och spade.
Plogen användes för att flytta snön mot sargen och spaden för att kasta den över sargen
Alla visste vad som behövdes göras innan matchen kunnde börja. Ibland han vi inte spela innan det var dags att gå hem, då bestämde vi att vi fortsätter ploga imorgon. Tror du fan inte att snön hade vräkt ner under natten! Det kunnde gå dagar innan vi kunde lira på isen. Men ingen klagade, vi skottade, vi bestämde tiden dagen inna och alla var där. Disiplinerade som soldater var alla, ingen mobiltelefon att ringa med och säga att jag kommer 1 timme senare.
Jag åkte längdskidor tills jag var 17 år. Lördagmorgon steg man upp tidigt, kollade på termometen. -17 grader, det blir kallt på myrarna. Jag kan inte säga att det var kul. Det var inte det minsta kul. Visst skrattade jag säker någongång, men inte så att jag tyckte att det var roande kul att åka. På något sjuksätt längtade jag till bastun när jag kom hem. Jag visst att det kommer göra ont i fingrar och tår när de börjar tina. Kanske var det ett kvitto på att träningen var gjord och nu är det bara det roliga kvar. Jag hade gjort hemläxan, passet var utfört. Det enskilda passet kommer inte göra skillnad på tävlingen utan kontinuiteten i träningen kommer göra det. Jag visste inte om de andra i min tävlingsklass hade varit ute och tränade, men hoppet om att de inte var ute drev mig vidare.
Ser han glad ut?
År efter år knallade träningen på. Träningsmängden växte med ca 10 % per år och 16 år gammal snittade jag kanske 1 h/dag. Det gav ungefär 320 h om året inkl viloperioden. Det är många timmar att träna, men kroppen höll. Jag hade gjort hemläxan och höll kontinuteten. År efter år, dag efter dag, timme efter timme oavsett om det regnade, snöade eller blåste små djävlar. Det var som ett självspelande piano.
Idag simmade jag på Erikdalsbadet. 2500 meter blev det kanske, det är 100 längder. Jag har jäkligt svårt att se det roliga i att titta ner på vita kakelplattor av formatet 15x15 cm i 60 minuter. Kanske behöver det inte vara roligt hela tiden? Räcker det inte med att det är roligt att simma fort på tävlingen?
Ser Kalla glad ut? Har hon kul?
Tror ni att jag blundar för att jag skrattar?
I omlädningsrummet lyssnade jag på två killar som pratade om Kalmar IM. De skulle köra deras första IM till sommaren och körde i snitt 2 pass/dag men idag blev det 3 pass. Varför ska man skynda så jävla fort med att träna många timmar nuförtiden? Varför ska man alltid hitta genvägar till ett bra resultat? Det krävs år av träning för att klara av mycket träning.
Varför kan inte folk träna kontinuerligt och disiplinerat året om med olika periodiseringar?
Varför är allt så komplicerat och ska ske direkt nuförtiden???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar